Min väg till framgång

"Min väg till framgång" Mot framgång hade kanska varit mer rätt.. Hur som haver så har inte den raden samma betydelse som när den sattes dit. Men i takt med att livsvägar ändras så ändras också innebörden av ord så det får gott stå kvar. Framgång. Gå framåt? Sikta uppåt? Bli bäst? Nej, inte bli bäst. Vad är bäst? När är man bäst på livet? Bäst på att leva? Bäst. Det rimmar på häst. Jag vill bli bäst på att leva mitt liv så att jag är tillfreds med mig själv. Det kommer jag aldrig bli bäst på, men bra, jag ska bli bra. Det är jag ibland. Och ibland är jag förskräckligt dålig. Ofta är jag ngt däremellan. Lagom liksom. Två konstiga ord i samma mening.

Jag pendlar mellan nervös, lugn, skiträdd, glad och tillfreds. Har precis bestämt mig för att jag har övat klart här hemma. Jag känner mig bra. Nu säger jag det idag, hur det än går i morgon så kände jag mig bra och förberedd idag. Sen kan jag ju få blackout och ha en dålig dag i morgon(vilket inte får hände) MEN idag är jag bra!

Jag gillar att det är folk som tittar in här varje dag, trots att jag inte skrivit på mååånga dagar. Ni vet hur det är.

Idag vet jag inte om jag firade nationaldagen, jag vet nämligen inte hur man gör. Eller får en göra som en vill? I så fall firade jag. För jag och Mariette fick äran att träffa Emma idag. När jag pratade med Emma häromdagen så sa jag att det är tråkigt att hon ska åka till USA ett helt år. Dock efter lite konfererande så insåg vi att det var ta mig tusan nästan ett år sen vi sågs sist. Såattäää, vi ska nog klara oss även fast det är tråkigt. Jag har många ggr tänkt på det och jag tänkte på det återigen idag. Att trots den tid det går mellan gångerna vi ses och dessutom inte hörs jätteofta däremellan så känns det aldrig konstigt. Det är precis som vanligt varje gång och det är helt fantastiskt. Det är riktiga vänner. De som det aldrig blir konstigt med för att det var ett halvår eller år sedan man såg varandra sist. Kärlek till det. Kärlek till äkta vänner. Kärlek till att jag har turen att ha flera äkta vänner i mitt liv, de är fantastiska allihopa.

Jaha, nu sitter jag här, dagen då racet skulle börja och vet inte riktigt vart jag ska börja. Öva, promenera, gymma eller städa? Svååååårt, jag är trött. Aja, ska väl sluta skriva här iaf. Btw så har jag insett att min morgonfrilla inte är att leka med sedan jag frisserade mig.

Från och med i morgon ska jag bara ägna tid åt skolan, okej kanske lite annat, men egentligen har jag inte tid med ngt annat än skolan, mat och sömn. Men det kommer bli annat, dock bara under ordnade former så jag inte glömmer bort skolan. Vad an detta? Jo du det ska jag tala om. På fredag har vi föreställning, två stycken t.o.m, tre om man räknar med genrepet för skolan(vilket i för sig känns mest nervöst). Jag önskar att jag kunde ta hit alla jag känner, stuva in i mitt rum och ge plats på föreställningen, men det går inte, finns inte plats, finns inte biljetter. Om ngn nu får för sig att jag sitter här om precis en vecka och pustar ut så har hen fel. Då är det hårdkörning på intagningsgrejerna. Har börjat jobba med en skådespelare från folkteatern denna vecka. Vi har setts två ggr och kommer nog ses två ggr till minst. Asbra grej! Och det känns bra, han är kunnig, lugn och trygg. Det är övandet hemma mellan gångerna som spökar som vanligt, men jag får ibland bara sparka mig själv i röven och gör'at.

Hej, nu kommer lite genusprat, flickapojke. Jag funderade på det här om dagen, igår var det nog, och diskuterade även detta med min sambo. Fenomenet tjejer i relationer. Alla är nog inte så, men många, jag är definitivt så, har varit framförallt. Hur ska jag börja. Jag kan ta ett egenvalt exempel. När jag dejtade en kille som inte var bra för mig. Han var sämst på att höra av sig, sämst på att svara och kunde även sluta svara mitt i en konversation. Sen helt plötsligt en fredagkväll, tidig som sen, fick jag ett glatt sms som frågade hur jag hade det som om ingenting hade hänt. Och då blev jag så glad så glad, woooow han bryr sig om mig, han tänker på mig, HAN VILL HA MIG. Så fort han frågade om jag ville komma dit så åkte jag dit, hade det jättebra och när jag åkte därifrån mådde jag piss. Så höll det på. Han sa flera ggr att han inte kan bli kär och han bara kommer såra mig och lalala, vi bestämde oss för att sluta träffas, men började sen igen. Jag trodde på ngt vis att jag kunde rädda honom från "jagkaninteblikär" träsket och allt skulle bli så bra. En dag insåg jag att jag aldrig mer vill se den människan och vill inte höra av honom heller, för det hade aldrig varit bra och det skulle aldrig bli det. Strax efter började han träffa en gammal vän till mig, de träffas fortfarande ett år senare, och det är exakt samma grej som innan. Och då tänker jag "hur kan hon inte fatta? Varför skiter hon inte bara i honom?" Och hur lätt var det för mig då? Jag klarade det tillslut, men det krävdes en avgörande händelse för att jag skulle ta det steget. Jag och min gamla vän är inte de enda jag känner som har varit i sånna här relationer. Tjejer har en förmåga att fastna i förhållanden som är precis såhär för att de dels tror att det inte finns någon annan en han och för att de inte fattar att de är värda bättre. Vi är värda det vi vill ha och vi ska inte låta oss bli beroende av någon som är dålig för oss.

Denna vecka har jag sovit så in i helvete mkt. Mån - vanlig natt (kanske 8 timmar) tis - 11 h, ons - 13 h, tors - 13 h, fre 10 h, lör ännu ett mysterium. Det märks iaf att jag håller på att bli frisk för jag är så fruktansvärt rastlös. Hade jag varit helt frisk hade jag på riktigt, utan tvekan, gått ut i rusket och sprungit. Nu kan jag inte det, så jag får använda min energi till att skapa istället. För det känner jag också stor drivkraft till, att skapa, helst musik. Men jag har även otroligt svårt att just sätta mig ner och genomföra en sak i taget så att det blir ett vackart resultat, det blir ofta en början, en idé och skriver jag inte ner den fort som fan så försvinner den ofta. Igår skapade jag och idag skapade jag ngt annat. Båda är början på ngt och totalt olika varandra. Jag tänkte faktiskt vara så wild and crazy att jag avslöjar början på det jag skapade igår i ett inlägg direkt efter detta. Wöhöööhhö!!

I förkylningens tecken sitter jag hemma i soffan och tittar på efter tio med Malou, bra program. Fick en liten impuls att googla på hippiebussar. Av det väcktes en lust att köpa en sån här:

Jag vill så gärna ha en hund. Det har jag velat hela mitt liv, men de senaste månaderna har min hundlängtan växt sig så stor att det ibland skär i hjärtat när jag förstår att jag inte kan skaffa en. Idag såg jag en hund av precis den rasen jag vill ha. Se nedan och njut av dessa vackra varelser. Det känns nästan som min biologiska klocka har börjat ticka, fast för hund istället för barn. Är det normalt?