Min väg till framgång

I helgen har det varit barnaskrik och bebiskräks blandat med förkylning och feber för mig. Nu fick jag det att låta som en väldigt ansträngande och jobbig helg, men så var det inte. Faster Helena var här med familj och det var väldigt trevligt att träffa de igen! Det blir ju inte så ofta tyvärr. Både Sixten och Tuva har vuxit mkt sen sist och jag tycker inte om att jag säger det varje gång jag träffar de, så som jag hatar när folk säger till mig: "Åh vad stor du har blivit!" Riktigt så säger jag ju inte, men jag påpekar att de har växt varje gång. Haha, jaja.




Ibland är jag bara så trött på allt. Trött på att inte veta, trött på att veta precis. Trött på att sova, trött på att vara vaken. Trött på att vara ensam, trött på att vara bland folk. Trött på att göra som jag alltid gör, trött på att ändå inte veta vad som komma skall.

Hur kan det vara så svårt att få eller ge ett klart besked ibland? Varför hålla på och vela jämt.. Ikväll känner jag mig ensam, som jag gör rätt ofta. "Don´t you let me go tonight." Varför ska jag inte kunna ha en arm att vila mot när jag inte vill ligga här ensam? Och vem är det egentligen som säger att jag inte kan lägga mig i den arm jag vill utan att be om lov? Många frågor, få svar, om det överhuvudtaget finns svar. Det är väl upp till mig att ta reda på om det går.

Nu är det början som är svårare än slutet.