Min väg till framgång

Man vill aldrig slå på glas, för det är så skört
ändå vill man komma igenom det så lätt.
För visst är mystikens dolda toner spännande, men ändå vill vi veta allt.
Kontroll som tappas ska fångas upp i ett nafs.
Men vad händer när kontrollen måste bytas ut, mot ngt annat som ska skapa ngt slags lugn.
Ett lugn som betyder att man kan släppa, andas ut, ta steg i en ny riktning.
Vad får vissa riktningar så svåra att ändra på?
Kan jag ändra den ena riktningen så lätt och smärtfritt, medan den andra fortsätter att gå åt samma håll som om den vore igenmurad?
Vad bestämmer att en riktning ska muras igen och var finns den lilla öppningen där jag kan ta mig ut?
Kan två riktiningar av samma sort ta sig olika form hos två vandrare?
Ibland inbillar jag mig att det är jag som med flit murar igen för att jag inte vill byta riktning. Men varför skulle jag göra så mot mig själv? Ju svårare det är att hitta ut, dessto djupare blir smärtan. Och det gör jag inte medvetet mot mig själv! Eller?
Det enda sättet är att stanna upp i den igenmurade riktningen och göra ngt för att få svar.
Jag är nog rädd att svaren ska vara mer smärtsamma än frågorna, men frågorna får aldrig ngt svar om jag bara fortsätter att gå.