Teater ut i fingerspettsarna
Slutet på mitt tal i svenkska B för några månader sen:
Att vara eller att icke vara, det är frågan! Svaret är att vara. Stanislavskij, en av teaterhistoriens viktigaste teoretiker, har skrivit en hel bok om att vara äkta på scen. För mig är äkthet och människokännedom lika viktigt för en skådespelare på scen som i det privata. Äktheten är inget du spelar när du träder fram på scenen, det är något du plockar fram ur din själ och levererar för publiken och dess tillfälliga verklighet. Den tillfälliga verkligheten som ska få de att känna att det här är på riktigt. På teatern dras våra vardagskonflikter till sin spets och hjälper människor att inte längre känna sig ensamma. Det är inte ett spel, det är en verklighet där publiken själva får titta på sina egna liv från ett annat perspektiv med alla sinnen i fokus på en och samma gång.
Jag brinner för att få göra det jag drömmer om. Jag brinner om att du ska få göra det du drömmer om. Och jag brinner för att samhället ska förstå att man måste få göra det man drömmer om!
Idag kände jag hur det är att vara. En begravningsscen. Angel, min partner i musikalen, har dött i aids och de närmaste vännerna säger fina minnen av Angel och Collins (jag) sjunger. När jag satt där och lyssnade på vad de andra sa så kom jag på mig själv med att "minnas" det de berättade om Angel. Helt plötsligt, när jag var miljön och tog in allt som låg i luften så kände jag hur den rätta känslan kom till mig. Jag som var orolig över hur jag skulle kunna gråta på scen. När jag inte försökte så bara kom det genom att känna på riktigt.
När jag har spelat teater känner jag mig hel. Det finns inget bättre! Jag är på banan igen, jag är där jag vill vara, jag är glad och full av energi att få göra ett grymt intagningsprov i Svalöv i maj. Om jag får hålla på med teater för resten av mitt liv så har jag uppnåt meningen med mitt liv!
