Min väg till framgång

Jag är trött på att hela tiden tänka på vad andra ska tycka och tänka om en. Det är trots allt ngt som är väldigt viktigt för i stort sett alla människor på denna sjuka, och ibland underbara, planet. Okej, sjuk är den alltid och aldrig är hela planeten underbar, men ibland känns världen underbar för en stund om det är det runt just mig. I alla fall, jag kanske har kommit en bit på vägen om jag irriterar mig på detta ständiga jämförandet och uppvisandet av sig själv som ngn alla ska tycka om. Om jag funderar på det och tycker att det är dåligt så kan jag ju själv jobba på det. Det är bannemig inte lätt, men jag blir både irriterad på mig själv som ska tänka på vad alla andra tycker hela tiden och på det runt omkring som gör att dessa tankar uppstår. Det är trots allt inte helt oviktigt vad folk tycker om mig och det är väl inte så konstigt. Men ingen är lika äkta älskad av alla. Vi borde se de som älskar oss på riktigt för den vi är och rycka på axlarna åt de människor som inte har insikten att se det underbara i oss.

Alla ögon kan inte se skönheten i alla. Mina ögon kanske ser skönheten hos folk som någon annans ögon inte ser, medan deras ögon ser skönheten hos någon jag inte kan se den hos. Det är så det funkar, vilket kan vara extremt jobbigt. Om det är någon eller några som inte ser ens skönhet så kan man få för sig att ingen ser den och det är det som gör oss så beronde av att veta vad andra tycker.

När jag inte ser någon skönhet hos en person som inte heller ser min så är det inte så komplicerat. Men när den ena ser skönhet och den andra inte, då kan det bli riktigt jobbigt, rent utav olidligt. Innan man blir påmind om de människor som ser ens skönhet och faktiskt är värda den också!