Min väg till framgång

J sa att man ska plocka fram sin passion i livet och se till att man når dit genom mental träning i att tro på sig själv. R sa att hon tidigare har funderat på att utbilda sig till musikalartist, men nu tänker att man måste vara så superduktig och att det är så svårt och dessutom dyr utbildning. Då har vi alltså en som intalar sig själv att hon är bäst på det hon gör och att hon kommer nå dit hon vill i livet och en som tvekar på sin dröm och kanske väljer en säkrare väg.

Jag själv svävar alltid mellan att veta vad jag vill och tro på mig själv att jag kommer nå dit, och att sedan (oftast) veta vart jag vill men tvivla på mig själv. Visst är det konkurrensen jag är rädd för, men jag är nog mer rädd för mina egna begränsningar. Hur blir jag av med dem? Om jag vet vad jag vill ska jag inte nöja mig med annat än det. Tillsvidare kan jag ju det såklart, men jag får inte ge upp min strävan och mitt arbete mot målet. Vägen dit är lika viktig somk själva målet, om inte viktigare, och det glömmer jag ofta bort.

Igår när jag tittade på kortet jag la upp i mitt förra inlägg, på de som har kommit in på teaterhögskolan så tänkte jag: Är de där personerna bäst i Sverige på att spela teater? Av 1400 sökande, hur kom just de in? Vad hade de som var så mkt bättre än alla andra?

Det handlar inte om att de är bäst i Sverige, de var värda en plats i klassen, jag skulle lika gärna kunna vara värd den platsen. Jag vet inte hur de bedömmer alla intagningar, men jag ska bannemig ta mig så långt att jag får reda på det ngn gång!