Fina Peter
Igår pratade Elin om Peter Jöback. Så nu när jag loggade in på Spotify så började jag lyssna på honom. Jag vet sen innan att han sjunger ljuvligt och känslosamt. Just nu lyssnar jag på Stockholm i natt, fantastisk låt! Peter verkar vara en fin människa, skulle inte ha ngt emot att lära känna honom i framtiden. Jag kanske får chansen, kanske inte. Man vet ju inte sånt här i livet, spännande va?! Man vet aldrig om jag blir bästa vän med Peter Jöback eller inte. Så lustigt egentligen.
Helgen var märklig och alldeles underbar. Träffade några från min förra klass. Jag kände mig så glad, så självsäker, så bra. Det var så kul. Gamla minnen välde upp både ur allas munnar och säkert lika mkt i alla andras tankar som i mina. Tiden gick så fort. Jag gick först. Varför gick jag? Ville jag gå? Det kändes som det var dags. Jag fick ngn lustig känsla mot slutet som sedan förstärktes när jag gav mig av. Vad var det? Jag har egentligen ingen aning, men om jag ska låtsas att jag har en aning så var det ngt konstigt mellan nu och då. Nu och då. Finns det? Eller är det som hände då det jag bär med mig hela tiden i alla nya nu? Åren i högstadiet, som var både underbara och förfärliga, är där bakom mig och kommer alltid vara det. Som med precis allt som händer. Inget blir någonsin ogjort. Men det viktigaste måste väl ändå vara vem jag är just nu? Och inte vem jag var eller vad jag gjorde då? Jag hade inga stora förhoppningar alls på den där kvällen och blev nog både chockad och glatt överraskad. Det är ändå människor som jag har träffat nästan varje dag i 4 år och vissa av dem längre än så. De går inte förbi mig helt oberört.
Jag är den jag är just nu. Jag har mitt bagage och jag har mkt framtid att leva i. Det allra bästa jag har just nu är mina fina vänner. Utan er skulle jag vara så mkt mer vilsen än vad jag är. Vänner är trots allt det viktigaste man kan ha och mina vänner är de finaste människorna som finns!
Kärlek
Kommentarer
Trackback
