Min väg till framgång

Igår var jag på min text- och monologarbeteskurs på kulturama. Jag och en annan kille i gruppen hade en läxa. Vi skulle ha valt en dikt och sedan gestalta den, typ som en monolog. Alltså skulle jag bestämma vem jag var, var jag befann mig och vem jag talade till. Det var väl det viktigaste att få med i gesgtaltningen. Och detta med en dikt, som inte har lika självklart språk som en monologer kan ha annars. det tog sådan tid innan jag kom igång med arbetet, för ngt tog emot så fruktansvärt mkt. Ngt sa att det här kommer aldrig gå, jag t.o.m bröt ihop i söndags innan jag faktiskt satte mig och läste den några ggr högt. Då kändes det mkt bättre. Det är alltid så när jag jobbar med monologtexter. Jag har en idé och börjar öva lite, sen kör jag fast, bryter ofta ihop och tänker att det här kommer aldrig gå. Sen efter en gråtstund så testar jag igen och vips så hittar jag ngt igen och kan börja jobba.

I alla fall.. jag hade mkt prestationsångest inför framförandet igår men kände ändå att jag ville göra den för att få ur mig den och kunna släppa det sen. Under rasten kom läraren och frågade om jag kunde få lite mindre tid till min dikt för vi var inte klara med övningen innan. Och sen skulle jag få visa upp den igen nästa lektion också. Det var okej för mig. När det var 10 min kvar av lektionen och den andra killen hade gjort sin dikt så började läraren prata och skriva upp saker på tavlan, men sa att jag skulle få visa upp innan vi slutade. När han hade pratat klart var klockan 21.03, vi hade alltså redan slutat och jag fick ändå inte göra skiten! Jag kände mig faktiskt besviken och irriterad, för ni vet hur man kan sitta och ladda och vara nervös inför ngt man ska upp och göra sen. Och sen måste jag låta det jag har byggt upp sjunka undan av sig själv utan att få göra det. Kunde han inte ha pratat när jag hade gjort klart min?! Så jävla viktigt var det inte att gå igenom det han gjorde just då.

Nu ska jag iaf gå och ta mig en bit äppelpaj och te, på jobbet ;)