Min väg till framgång

Här sitter jag, drack precis upp sista klunken av godmorgon-välling som jag hittade i skåpet. Den har stått där länge och jag har funderat på att ta mig en kopp och nu blev det så. Enligt datumet har den gått ut i kylan för länge sen, varpå jag ställer mig frågan vad som egentligen händer med pulvervälling som gick ut för 2 månader sen. Och tog sedan en glatt en kopp. Skit samma... Jag kom nyss hem från tv4 där jag och Jocke var publik i kvällsöppet med Ekdal. Mkt intressant bara att sitta med vid en inspelning för första gången. Det temat de pratade mest om var mobbing. Intressant och skrämmande. En man, Wille (minns inte efternamnet), var där och pratade som före detta mobbare och var mkt stolt över att våga komma ut som en som mobbade och tyckte att det var kul. Ja för det var ungefär så han sa, han förklarade inte riktigt ordentligt vad han egentligen ville med hans prat eller hans förfärliga låt. Ja, för han är artist. Usch, konstig människa, eller bara väldigt otydlig. Det var en annan man där, vars son hade tagit livet av sig efter många lidelsefulla år av mobbing i skolan. Allt han fick höra i skolan när han sökte hjälp var att han skulle ändra på sig. "Om du inte skrattar så högt eller pratar så mkt så kommer de sluta." Kan ni tänka er så hemskt! Tydligen så tar 50 barn livet av sig, VARJE ÅR! Alltså nästan ett barn i veckan tar livet av sig p.g.a mobbing. Jag har inget mer att säga om detta nu, det är fruktansvärt.

Har tänkt på en annan grej. Att växa upp. När gör man det? Ni vet när någon säger åt dig att: "Ja men väx upp." Eller: "Vi är ju vuxna människor som ska kunna sköta det här på ett bra sätt." Typ ngt i den stilen. Jaha, och när har man växt upp så att det förväntas av en att man ska sköta allt på rätt sätt? Det verkar ju finnas de som aldrig växer upp, hur man nu mäter det. Om en 7-åring agerar klokare än en 40-åring i något sammanhang har det barnet då "växt upp" för tidigt eller är det bara ett klokt barn? Hur vad säger man till 40-åringen som tar fel beslut? Inte är det väx upp iaf. Alla växer ju för tusan uppåt, om vi växte neråt skulle vi sitta fast i jorden och det är det ju ingen som gör. Har man växt upp när man har nått sin fulltaliga längd som man stannar på resten av sitt liv tills man får puckelrygg och sjunker ihop några centimeter? Eller har man växt upp när man förstår vad som är rätt och fel? Vad är rätt och fel? Har man växt upp när man inte längre hanterar och uttrycker sina känslor och åsikter på det sättet man vill utan rättar in sig i de normer som finns hur man ska bete sig? Jag tänker inte växa upp, för nu vill jag inte bli längre. Jag tänker vara jag. Jag vill att jag ska tänka att jag ska vara jag, men jag som många andra har ett behov av att veta att andra tycker det man gör är bra. Att jag är bra. Trams, de som tycker om mig gör det och de som inte gör det får leta efter andra vänner. Så vill jag tänka och det försöker jag jobba på. 

Nu behöver jag sova, men i morgon tänker jag skriva om att vilja vara perfekt och om mitt förhållande till mat. God natt så länge.

Om du inte vill ha mig som jag är så är det inte mig du vill ha