Min väg till framgång

För bara några dagar sen dog mammas kusin i cancer. Det började i njurarna och spred sig vidare. För ungefär ett år sedan skulle han på ännu en operation som aldrig genomfördes för att det inte gick att stoppa. Så i ett år har han vetat att han snart, inte hur snart, men snart ska dö. Vi pratade lite vid matbordet igår om hur man skulle reagera om man fick det beskedet. Jag sa att känslan jag får nu om jag försöker föreställa mig det är att jag antingen skulle få panik och tycka att allt är meningslöst eller så skulle jag vilja hinna med allt jag bara orkade och som jag ännu inte hunnit med. Mamma och pappa hade pratat om det innan och kommit fram till att om de skulle dö nu så skulle de ändå känna att de är nöjda med sina liv. De är absolut inte klara, men de har inte väntat med allt tills de är penisonärer. För tänk om man gör det, väntar till pensionen för att man då har tid för allt man vill göra. Jag menar, vad som helst kan ju hända. Man kanske har en massa värk som gör att man inte orkar resa jorden runt, hoppa fallskärm, bygga båtar eller vad man nu vill göra. Eller man kanske får ett sjukdomsbesked i tidig ålder och har för lite tid för alla sina drömmar.