Min väg till framgång

Ja idag tog en bok slut, eller kanske ett kapitel, vet inte vad som är det rätta ordet för det. Tråkigt, men vad fan. Det jag undrar är vad som är så skrämmande med mig? Är jag ens skrämmande? Eller var jag för mkt jag, för lite jag? Nadja, sluta! Faktiskt så är det sorgligaste av allt är att jag om och om igen har så mkt att ge, så mkt kärlek, värme och liv men det finns inte rum att ta emot det. Det finns dock andra rum som kan ta emot det, för att de har öppna dörrar. Det går inte att komma in hos ngn som har en säkerhetskedja, ni vet en sån där de har i filmer, där de står och försöker övertyga personen på andra sidan att få komma in. Men i filmer får de ibland komma in efter lite övertygelse och tjat. Jag tror inte det funkar så på riktigt. Eller kanske, men jag tror inte jag skulle våga prova. Jag vet vad jag har att ge och det är upp till den andra personen att ta emot det eller ej.

Jag tror jag nöjer mig så för nu.