Möten och tillfälligheter
Helgen var slapp, rolig, jobbig, trevlig och intressant. I lördags följde jag ju då med ynglingarna ut på krogen, det var nog mer de som visade hur det gick till än jag. Eller jag såg inte så mkt för jag åkte hem tidigare än dem. Jag tröttnade lite på deras sällskap och gick för att finna nya spännande människor, det lyckades jag rätt bra med.
Idag har jag tänkt mycket på möten med andra människor och tillfälligheter som gör att man träffar just de männsikorna. Jag tror mycket på själslig kontakt, det här när det säger klick så är det själar som möts och finner gemensamma energier. Det påverkar ju alla slags reletioner vi stöter på, vilka vi bli vän med, vilka vi blir kära i osv. Och känslan av att möta någon som man känner den där själsliga kontakten med är fantastisk. Det bara känns bra, det faller liksom på plats. På samma sätt kan det kännas väldigt tydligt om själarna inte klickar i varandra. Jag känner själv att jag har något slags motstånd/hinder mot många människor. Det går inte riktigt att förklara heller, det behöver inte vara något den har gjort eller hur den beter sig, utan det kan bara vara en känsla av att den här människan kan jag inte släppa in på livet. Oftast så upplever jag att det känns på samma sätt för båda personerna, vilket gör det hela mycket lätt och odramatiskt, förutom om man måste jobba ihop kanske men då får man vara lite professionell. Det jobbigaste är dock när det känns som att det klickar från ena håller, men inte det andra. Det har också hämt mig några gånger och det är långt ifrån kul. Tillslut har jag dock insett att det inte är någon idé att försöka haka fast i den andra och se så fint det har gått utan den själen i mitt liv.
Det kan hända att det blev lite flummigt det här, men jag tycker återigen att det är så fruktansvärt intressant. Sedan tänker jag mycket på tillfälligheter, om det är en slump eller om det är meningen att man ska träffa de personer man gör för att alla har något du kan lära dig av. Vad tror ni?
SEN!! Oj jag höll nästan på att glömma. Som på beställning en dag som denna när jag redan var igång att tänka på det så säger våran teaterlärare att han tror att alla människor man umgås med är man med just för att de personerna får en själv att känna sig lite bättre. Hmmm, klura på den ni, jag har inte riktigt fattat vad han menade. När han sa så sa jag rakt ut "Men vad säger du nu?!". Jag blev nästan lite chockad, jag fick aldrig någon förklaring av honom heller. Har ni någon?
Nog om det, det känns skönt att lämna det till era funderingar nu. I morgon får jag finbesök x2 så det kommer bli en awesome helg!
Ingen annan än ägarna till två själar kan förklara när de har möts
