Hej, nu kommer lite genusprat, flickapojke. Jag funderade på det här om dagen, igår var det nog, och diskuterade även detta med min sambo. Fenomenet tjejer i relationer. Alla är nog inte så, men många, jag är definitivt så, har varit framförallt. Hur ska jag börja. Jag kan ta ett egenvalt exempel. När jag dejtade en kille som inte var bra för mig. Han var sämst på att höra av sig, sämst på att svara och kunde även sluta svara mitt i en konversation. Sen helt plötsligt en fredagkväll, tidig som sen, fick jag ett glatt sms som frågade hur jag hade det som om ingenting hade hänt. Och då blev jag så glad så glad, woooow han bryr sig om mig, han tänker på mig, HAN VILL HA MIG. Så fort han frågade om jag ville komma dit så åkte jag dit, hade det jättebra och när jag åkte därifrån mådde jag piss. Så höll det på. Han sa flera ggr att han inte kan bli kär och han bara kommer såra mig och lalala, vi bestämde oss för att sluta träffas, men började sen igen. Jag trodde på ngt vis att jag kunde rädda honom från "jagkaninteblikär" träsket och allt skulle bli så bra. En dag insåg jag att jag aldrig mer vill se den människan och vill inte höra av honom heller, för det hade aldrig varit bra och det skulle aldrig bli det. Strax efter började han träffa en gammal vän till mig, de träffas fortfarande ett år senare, och det är exakt samma grej som innan. Och då tänker jag "hur kan hon inte fatta? Varför skiter hon inte bara i honom?" Och hur lätt var det för mig då? Jag klarade det tillslut, men det krävdes en avgörande händelse för att jag skulle ta det steget. Jag och min gamla vän är inte de enda jag känner som har varit i sånna här relationer. Tjejer har en förmåga att fastna i förhållanden som är precis såhär för att de dels tror att det inte finns någon annan en han och för att de inte fattar att de är värda bättre. Vi är värda det vi vill ha och vi ska inte låta oss bli beroende av någon som är dålig för oss.
Så, varför är det såhär? Jag tror att uppväxten har sjukt stor inverkan på detta. Jag tror inte ett skit på att det är biologiskt att tjejer ska bete sig såhär. Har ni t.e.x fått höra orden från föräldrar, lärare eller annan vuxen när ni var små "Ja, men han är säkert dum mot dig för att han är kär i dig"? Det har jag fått höra! En kille kallade mig slampa och spottade på mig när jag var 9 år, mina föräldrar sa: "Det kanske är för att han är kär i dig egentligen och inte vet hur han ska bete sig." SÅ FAN HELLER! Och om det skulle vara så bisarrt, hur i helvete kan man säga så och visa att det är ett okej beteende. Jag har inte kopplat ihop de här sakerna innan, men det är iaf en grej jag ser är rätt logisk. Sen att hela samhället förtrycker kvinnor på alla andra olika vis gör ju sitt i det hela. Men tänk att som liten flicka få höra att killar som är dumma mot dig är kära i dig, undermedvetet följer ju det med en upp i tonåren och alla andra år av kärlekssökande. Och jag tror att många killar fattar vinken och beter sig illa medvetet eller omedvetet är skitsamma.
Det är mycket möjligt att jag bara har kastat ur mig detta nu utan att ha tänkt igenom mina formuleringar ordentligt. Om ngn tycker så så är det la bara att kommentera och så får vi se vart mina tankar leder vidare.
Puss
