Reflektera mera,
eller bara vila? Över till ngt annat..
Jag är trött på att hela tiden tänka på vad andra ska tycka och tänka om en. Det är trots allt ngt som är väldigt viktigt för i stort sett alla människor på denna sjuka, och ibland underbara, planet. Okej, sjuk är den alltid och aldrig är hela planeten underbar, men ibland känns världen underbar för en stund om det är det runt just mig. I alla fall, jag kanske har kommit en bit på vägen om jag irriterar mig på detta ständiga jämförandet och uppvisandet av sig själv som ngn alla ska tycka om. Om jag funderar på det och tycker att det är dåligt så kan jag ju själv jobba på det. Det är bannemig inte lätt, men jag blir både irriterad på mig själv som ska tänka på vad alla andra tycker hela tiden och på det runt omkring som gör att dessa tankar uppstår. Det är trots allt inte helt oviktigt vad folk tycker om mig och det är väl inte så konstigt. Men ingen är lika äkta älskad av alla. Vi borde se de som älskar oss på riktigt för den vi är och rycka på axlarna åt de människor som inte har insikten att se det underbara i oss.
Alla ögon kan inte se skönheten i alla. Mina ögon kanske ser skönheten hos folk som någon annans ögon inte ser, medan deras ögon ser skönheten hos någon jag inte kan se den hos. Det är så det funkar, vilket kan vara extremt jobbigt. Om det är någon eller några som inte ser ens skönhet så kan man få för sig att ingen ser den och det är det som gör oss så beronde av att veta vad andra tycker.
När jag inte ser någon skönhet hos en person som inte heller ser min så är det inte så komplicerat. Men när den ena ser skönhet och den andra inte, då kan det bli riktigt jobbigt, rent utav olidligt. Innan man blir påmind om de människor som ser ens skönhet och faktiskt är värda den också!
Allt som finns kvar
Varför är det jobbigt att se vissa lyckliga med det nya de har ersatt än med? Jag har ersatt dig med annat, inte riktigt på samma sätt, men du är ändå inte en del av mitt liv längre. I natt drömde jag om dig. Jag har gjort det flera nätter på senaste tiden, jag har tänkt på dig också. Nyss såg jag en bild på dig och det nya, den nya. Varför är det jobbigt? För att jag inte har det som du har? Det var ju trots allt jag som lämnade dig. Jag har funderat på att höra av mig till dig, men det är nog bäst att jag låter bli och försöker glömma.
Det känns som att en annan person också håller på att försvinna bort, bort till ngn annan? Eller bara bort? Vi hade aldrig samma relation som den ovan, men det måste väl inte spela ngn roll? Jag har inte orkat höra av mig på senaste tiden, vet inte vad jag ska säga, tycker att känns märkligt. Hänger det på mig om vi ska höras av eller ses igen? Om det är så, så vetefan om jag orkar bygga vidare på det vi har. Jag vill inte ha en extragrej att gå runt att grubbla över, det är tillräckligt mycket kaos i mitt huvud. Jag kanske gör ett försök till, men sen får det nog vara bra.
Om jag ska fokusera på de jag verkligen tycker om. Jag kommer alltid minnas dagen då vi firade Mariette! Att vara ute med mina fina vänner Mariette, Vickan och Emma och känna att det är vi mot världen. För ibland känns det så. När jag är med er så mår jag bra, ni är speciella! Att sedan dagen efter somna in i samma säng som Rebecka medan hon tittade på skräckfilm utan ljud kändes tryggt och bra. Rebecka är fin!
Det finns alltså människor som drar energin ur mig. Men de männsikor som ger mig energi är fler, så det är er jag ska fokusera på!
En stor fredagskram till er!
Det känns som att en annan person också håller på att försvinna bort, bort till ngn annan? Eller bara bort? Vi hade aldrig samma relation som den ovan, men det måste väl inte spela ngn roll? Jag har inte orkat höra av mig på senaste tiden, vet inte vad jag ska säga, tycker att känns märkligt. Hänger det på mig om vi ska höras av eller ses igen? Om det är så, så vetefan om jag orkar bygga vidare på det vi har. Jag vill inte ha en extragrej att gå runt att grubbla över, det är tillräckligt mycket kaos i mitt huvud. Jag kanske gör ett försök till, men sen får det nog vara bra.
Om jag ska fokusera på de jag verkligen tycker om. Jag kommer alltid minnas dagen då vi firade Mariette! Att vara ute med mina fina vänner Mariette, Vickan och Emma och känna att det är vi mot världen. För ibland känns det så. När jag är med er så mår jag bra, ni är speciella! Att sedan dagen efter somna in i samma säng som Rebecka medan hon tittade på skräckfilm utan ljud kändes tryggt och bra. Rebecka är fin!
Det finns alltså människor som drar energin ur mig. Men de männsikor som ger mig energi är fler, så det är er jag ska fokusera på!
En stor fredagskram till er!
Tro, hopp och kärlek vs. blod, svett och tårar
Livskunskap. Ett ämne där man pratar om livet. Idag pratade vi om livet efter gymnasiet och vad det finns för hot och möjligheter inför det som komma skall. Det finns så många möjligheter att det är just det som kan bli hot, för att man inte vet vad man ska välja, inte vet vilken väg man ska gå.
J sa att man ska plocka fram sin passion i livet och se till att man når dit genom mental träning i att tro på sig själv. R sa att hon tidigare har funderat på att utbilda sig till musikalartist, men nu tänker att man måste vara så superduktig och att det är så svårt och dessutom dyr utbildning. Då har vi alltså en som intalar sig själv att hon är bäst på det hon gör och att hon kommer nå dit hon vill i livet och en som tvekar på sin dröm och kanske väljer en säkrare väg.
Jag själv svävar alltid mellan att veta vad jag vill och tro på mig själv att jag kommer nå dit, och att sedan (oftast) veta vart jag vill men tvivla på mig själv. Visst är det konkurrensen jag är rädd för, men jag är nog mer rädd för mina egna begränsningar. Hur blir jag av med dem? Om jag vet vad jag vill ska jag inte nöja mig med annat än det. Tillsvidare kan jag ju det såklart, men jag får inte ge upp min strävan och mitt arbete mot målet. Vägen dit är lika viktig somk själva målet, om inte viktigare, och det glömmer jag ofta bort.
Igår när jag tittade på kortet jag la upp i mitt förra inlägg, på de som har kommit in på teaterhögskolan så tänkte jag: Är de där personerna bäst i Sverige på att spela teater? Av 1400 sökande, hur kom just de in? Vad hade de som var så mkt bättre än alla andra?
Det handlar inte om att de är bäst i Sverige, de var värda en plats i klassen, jag skulle lika gärna kunna vara värd den platsen. Jag vet inte hur de bedömmer alla intagningar, men jag ska bannemig ta mig så långt att jag får reda på det ngn gång!
Amen
Snart så!
Slut
Varför har mitt liv alltid en förmåga att bli planerat in i minsta detalj? Har jag ledig tid så passar jag på att boka in ngt där för att hinna med allt jag vill göra. Det slutar med att jag sover för lite, glömmer att andas eller ngt annat på vägen och sen kollapsar jag. Och när jag inte längra orkar springa vidare så får jag dåligt samvete och ångest över det jag måste avboka, för då handlar det oftast om att jag måste ringa ngn annan och säga att jag inte kan komma och det är alltid jobbigt. Idag var det jobbet och i morgon kanske det blir Jamila och Emylie. MEN! Jag är hellre hemma idag och i morgon än på fredag, om jag är sjuk på fredag tar jag livet av mig! Okej, inte på riktigt, men ni fattar. Fast det ska inte hända!
Åter till mitt fullspäckade schema. Det blir svårare och svårare att inte planera ngt, för nu har jag jobb. Jag vill jobba för att få pengar och för att inte vara arbetslös om jag inte ska plugga vidare efter skolan. Med ett jobb, även om jag kan tacka nej till pass på båda jobben, så har jag svårt att säga nej om jag inte har ngt annat planerat. Och då blir det så, jag jobbar när jag har en ledig tid. På mina andra, kortare lediga tider vill jag trycka in allt som är roligt och annat som jag vill hinna med. Då slutar det med att jag alltid har ngt planerat.
Hur ska jag lösa detta? Planera in fri tid? Ska jag behöva göra det? Hur ska jag lära mig att släppa saker när jag har tagit ett beslut att vara hemma? Jag måste kunna säga nej utan att få ångest. Dags att börja tänka på sig själv Nadja.
