Min väg till framgång

Helgen var märklig och alldeles underbar. Träffade några från min förra klass. Jag kände mig så glad, så självsäker, så bra. Det var så kul. Gamla minnen välde upp både ur allas munnar och säkert lika mkt i alla andras tankar som i mina. Tiden gick så fort. Jag gick först. Varför gick jag? Ville jag gå? Det kändes som det var dags. Jag fick ngn lustig känsla mot slutet som sedan förstärktes när jag gav mig av. Vad var det? Jag har egentligen ingen aning, men om jag ska låtsas att jag har en aning så var det ngt konstigt mellan nu och då. Nu och då. Finns det? Eller är det som hände då det jag bär med mig hela tiden i alla nya nu? Åren i högstadiet, som var både underbara och förfärliga, är där bakom mig och kommer alltid vara det. Som med precis allt som händer. Inget blir någonsin ogjort. Men det viktigaste måste väl ändå vara vem jag är just nu? Och inte vem jag var eller vad jag gjorde då? Jag hade inga stora förhoppningar alls på den där kvällen och blev nog både chockad och glatt överraskad. Det är ändå människor som jag har träffat nästan varje dag i 4 år och vissa av dem längre än så. De går inte förbi mig helt oberört.

Jag är den jag är just nu. Jag har mitt bagage och jag har mkt framtid att leva i. Det allra bästa jag har just nu är mina fina vänner. Utan er skulle jag vara så mkt mer vilsen än vad jag är. Vänner är trots allt det viktigaste man kan ha och mina vänner är de finaste människorna som finns!

Tissdag då, jag orkar inte riktigt ta tag i allt som ska tagas tag i i dag. Men jag har inget val, eller jo, men nej. Nu håller jag på och skriver cv, väntar på att pappa ska ringa efter att han har läst igenom det. Sen är det bara att skicka in. Senare ska jag ställa mig på bandet och springa mig redigt svettig. Sen ska jag iväg och beställa tröjor och sedan är det time för kulturama igen. Har inte riktigt gjort det jag skulle inför det, eller inget alls. Men jag hinner läsa lite påväg in. Om inga skrikande männsikor stör mig på tåget igen. 

Helgen var himla skoj! Har inte skrattat så mkt på länge och det är ju så härligt att skratta. Lite jobbigt var det att repa också, jag känner att det här är en större utmaning än vad jag trodde när gav mig in i den. Och ibland känner jag mig dålig på repen, eller rätt ofta faktiskt. Osäker och dålig. Men det betyder att jag får ta tag i det och öva och greja så att osäkerheten sakta men säkert kan suddas ut. 

Ne, nu tycker jag att pappa ska ringa så att jag får det här ur världen. 

Jag har lovat mig själv att inte analysera detta, men jag vill vara veta vad jag känner. Fast just nu vet jag inte det så nu ska jag låta det vara som det är. Nu känner jag mig verkligen som Fröken Svår, som du sa.

Idag ska jag prata om hur jag mår med ngn jag pratat mkt med förut. Men jag vet ju inte hur jag mår, vad ska jag säga? Jag kommer säkert bara sitta där och gråta i vanlig ordning. Är det okej? Jag vet inte.

Vad händer med mig? Vad håller jag på med? Varför är jag så tyst? Varför drömmer jag så konstigt? Förstör jag för mig själv? Gör jag ngt bra för mig själv? Ska jag sluta tänka så mkt? Ska jag bara rycka upp mig? Rycka upp vad?

Hoppas ni haft ett bra avslut på helgen.

Igår var först en trist dag, ville helst inte gå ut. Men jag tog mig till gymmet ändå och sen åkte jag in till stan för att fika med Lovisa. Blöt om fötterna och nästan ihjälslagen mot trottoaren när jag höll på att ramla så kom jag fram till kansliet där Lovisa och Henrik satt och planerade. Sen gick jag och Lovisa till café vurma. Jag började berätta lite smått om hur tråkigt jag tycker jobbet är och att det är allmänt deppigt nu. Men då kom Lovisa med ngt som fick mig på riktigt bra tankar. Vi satt och pratade om det under hela fikvistelsen och nu är jag otroligt hoppfull för framtiden! Ja, det handlar om framtid och ngt som kan bli riktigt bra. :)

Nu har jag bytt tillbaka till nyhetsmorgon igen, det är hon jag inte tycker om som är programledare. Men det gör inget, hon kan sitta där och tro att hon är ngt, men jag ska iaf snart svida om och motionera lite på bandet. Trött som fan bara, så ska sträcka lite på mig i soffan först.